Feb 4, 2011

Keikkafiilis

Det blev ingen VIP line transion idag, tanten som skulle göra grejen ringde och sa att hon var sjuk. Så de som var nyfikna på hur det gick får vänta till lördag, då har jag en ny tid.
Idag var jag och fixade mina ögonfransar. På bussen på väg mot stan så satt det en konstig ung snubbe framför mig. Han såg sådär allmänt lus äten och ganska osymmetrisk ut. Men det ännu inga problem, utseendet går alltid att ändra på. men när det är fel på hjärnan så ligger man risigt till. han hade nämligen en pins på jackan där det stod "I love satan" och en väska där det stod "globe hope"... errrhhm? Hur skall man kunna vilja rädda världen från allt ont om man älskar satan?... Håhhååjåaaajjjaaa.. Allt ska man då få se innan ögonen trillar ut.




Bläddrade bland mina mobilfiler och råkade hitta en video från U2 keikkan i Helsingfors.. Oj oj... Underbart. Måste bara ladda upp en video.

                         
                                               U2 - With or Without You




Oj va de sku va kul att fara på keikka igen. Jag hittade en gammal kolumn som jag skrev när jag fortfarande jobbade på ÖB. Den är också keikkainspirerad:




Lördagen var inne. Då talar jag om den lördagen jag väntat på ända sedan år 1997. Jag var bara en liten Vanessa när min pappa för första gången spelade upp låtar från Aerosmiths nya album Nine Lives. Den lilla flickan var rent sagt imponerad, tagen av de catchiga låtarna som fick henne att dansa omkring och studsa på mammas och pappas dubbelsäng. Redan då längtade jag efter att en dag få se Steven Tylers stora grodmun live. På lördagarnas lördag fylls Helsingfors gator av ivrigt väntande fans. En yrsel som ger mig känslan av samhörighet i en grupp där alla har samma mål. Alla väntar på samma höjdpunkt, kvällen på Hartwall Arena. 
Klädda i t-skjortor med Aerosmiths logo tryckt tätt intill bröstet väntar man ivrigt på att snart få ta sig till arenan. I ett desperat försök att få tiden att gå snabbare låtsas vi titta oss omkring i butikerna, i försök att övertyga allmänheten om att vi är intresserade av reaprylarna som på vanliga lördagar är skatter. Inte denna lördag. Idag styrs våra tankar av något helt annat.

Själv har jag aldrig varit vid Hartwall Arena. Och det tog en stund att hitta rätt spårvagn. Vi var rädda att vi inte skulle veta vid vilken hållplats vi skulle stiga av. Jag var nervös, rädd för att missa konserten bara på grund av min vilsenhet i den stora huvudstaden. Jag hade fel. Problemet löste sig så fort vi steg på spårvagn 7B varav 80% av passagerarna hade Aerosmith stämplat i pannan. Det behövdes ingen Sherlock Holmes för att lista ut vilka som var påväg mot en kväll fylld av vackra och minnesvärda låtar. Vi följde strömmen medan vi nynnade på låten Dude looks like a lady och härmade de lustiga gitarrsounden upptagna med att skratta, tills den stora arenan skymtade. Vi skyndade på stegen.

Salen fylls upp snabbt. Att det var slutsålt var en självklarhet. Vem skulle vilja gå miste om en så enastående möjlighet? Nu har också jag köpt en färsk t-skjorta som fortfarande luktar pafflåda. Har också den åkt med på turnén? 
Los Bastardos Finlandeses värmer upp scenen. Den scen där bandet med stort B snart skall uppträda. Uppvärmningsbandet är bra, men jag orkar inte koncentrera mig. Ingen uppvärmning behövs, jag är redan varm, dessutom är jag för upptagen att försöka se bakom ridåerna för att kanske i misstag få syn på ett känt ansikte, eller en grodmun..
Finlandeses musik tystnar, på samma gång gör också publiken det. Nu är det nära. Sorlet från publiken är ivrigt och spänt. Sekunderna känns som evigheter. När ett känt gitarrsound från en världskänd gitarrist plötsligt överröstar salens mummel skriker alla av förtjusning. Vissa gråter av tillfredsställelse. Det går upp för oss att det bara är ett klang från bakom ridån där Joe Perry kontrollerar att allt är klart. Flera minuter går.

Det räcker för länge. Publiken blir otålig, ett desperat försök av några män som sitter några stolar ifrån mig att sätta igång en våg fångar min uppmärksamhet. De försöker flera gånger i hopp om att någon skulle hänga på. Det blir bara en patetisk tremansvåg. Som belöning för väntandet och menlösa vågor släcks ljusen. Medan strålkastarna riktar sig mot scenen smyckat med färger och glitter som glänser i ögonen. Det sticker och gör ont, men jag njuter. Publiken stiger upp och skriker av förtjusning när de hör de kända tonerna till låten Love in an elevator som med en braksmäll tänder eld på konserten och bandmedlemmarna springer in på scen. Mitt hjärta slår femtielva extra slag när Steven öppnar sin iögonfallande grodmun insalvad med Perrys smakfyllda talanger på sin gitarr. Precis som på skivan. Jag kan inte låta bli att älska dem.

Vanessa Strengell
Journalist på ÖB som såg grodmunnen live

2 comments :

  1. alltså på tal om artiklar som du har skrivit så hadd min faster gett en gammal ÖB åt min mamma som jag fick nu när jag kom hem å hälsa på, var dendär artikeln du skrev om MIG en sommar finns. ja skratta så tårarna sprutade när jag läste den, de va ju ÖB-KOCKEN (eller va de hett) å ja hadd tipsa om nå nudlar å broiler :D hahaha! å sen nå super pinsam text som ja ha kläckt ur mig. huuu! :D

    ReplyDelete
  2. Hahahaha! Oj va härligt! Goda tider. Va int de typ om nåå student-gourmé mat tips? Den sku de va kul att läsa. <3

    ReplyDelete

Lämna gärna en liten kul kommentar om du har tittat in!