Solen skiner och vädret kan inte vara bättre än vad det är nu. Klockan är tio på morgonen och vi sitter på tåget påväg mot good old Karleby. Vanaja Diesel har keikka ikväll och det skall bli roligt att få se dem spela igen efter en ganska lång paus, och Mikko har ju aldrig sett dem spela live, så jag får vara stolt ikväll på Mustakari. Som den klumppeduns jag är så kan jag informera att jag har stukat foten och trippar omkring med kryckor.. igen. Foten är ganska sjuk och jag kan slå vad om att mina händer och armar kommer att vara hundra gånger sjukare snart om jag inte snabbt blir kvitt med dessa förbannade käppar som suger saften ur mej. Det skulle nästan vara lättare att krypa på alla fyra, men det är ju inte speciellt fräscht att kräla omkring bland gamla fimpar och spyor på gatorna. För att inte tala om allmänna vessor, hujedamej. Jag får väl vänja mig vid mina värkande händer.
Mikko sitter här bredvid mig, men är inne i iltasanomas värld. Han koncentrerar sig så hårt på läsandet att han får gulliga rynkor i pannan som jag tycker om att smygtitta på. Sportsidan är ju bara så otroligt viktig. Eller hur?
Snart kommer konduktören och stämplar biljetterna, efter det har Mikko lovat att hämta en bonaqua till mig så att jag kan ta min värkmedicin. Han har varit ganska söt och ovanligt hjälpsam sedan jag blev invalid. Han har burit mig när jag inte orkat klincka omkring, hämtat saker jag behövt och fluffat till kudden under min sjuka fot. Han har, som alla, sina ljusa stunder.
Nu e de igen den 21.7.. Jag har varit sådär allmänt slö att uppdatera min blogg, så jag ber om ursäkt till alla mina ivriga läsare.. Eller rättare sagt till min one and only läsare.. Mamma. Här är också en liten video från pappas keikka på Mustakari in Memories. En helt fantastisk keikka som fick publiken att dansa med i takten till alla de minnesvärda ccr-låtarna.
No comments :
Post a Comment
Lämna gärna en liten kul kommentar om du har tittat in!